Noah. 

Denna underbara lilla unge. Tänk att han snart fyller 3 år!! Helt galet vad fort det går. Han har så mkt funderingar och kan säkert inte sätta ord på hälften. Men under en period var det väldigt mkt funderingar kring det här med småsyskon och kan fortfarande vara, men har lugnat sig lite. Troligtvis för att många på hans avdelning på dagis har fått småsyskon. Han pappa berättade hur lycklig Noah var vid ett tillfälle när han skulle hämta honom på dagis. Han hade hittat en lillebror berättade han! Han fick på den andra avdelningen för större barn och hette också Noah.. Så nja, han hade nog fått det lite om bakfoten. Han har också kallat sin kusin som är yngre för sin lillasyster, så det är svårt det där. Har försökt förklara att om mamma eller pappa får en bebis, då blir det småsyskon, men det har han ute riktigt lyssnat på. Han är så fokuserad på sitt letande. :p lille söte. 

Han är också sen en tid tillbaka blöjfri på dagtid vilket är jätteskönt, både för honom o mig. Det är sällan det händer någon olycka längre och när när vi är hemma springer han själv in på toa, tar av sig och sätter sig på toaletten. Superduktig och jag är jättestolt över honom. Pottan bryr han sig inte alls om längre hemma. Vi har också denna veckan provat att hoppa över middagsvilan vilket också har gått super, över förväntan helt klart. Istället för att somna någon gång mellan 21-22 har han somnat vid 18.15, 19.15 och 18.45. Helt otroligt och så skönt för både honom och mig. Han har varit lite tjurig vid 13 tiden men sen har det gått jättebra och vi fick med en gång in jättebra rutin kring kvällsmaten, tandborstningen och läggningen och allt gick hur smidigt som helst, tom nattningen och det tar inte många minuter för honom att somna. Igår var det dock svårare efter att ha varit iväg på sjungis på förmiddagen och hoppat över vilan flera dagar innan, så då strejkade han mess jag höll på med middagen. Han gick och la sig SJÄLV och sa att han var trött och ville sova. Väldigt bestämd var han. När jag gick in och tittade till honom en liten stund senare sov han så gott, utan blöja som han inte haft vid middagsvilan heller på ett tag och det är enstaka gånger det hänt något. Så duktig. Lille hjärtat. Han börjar bli så stor! 

   
           

Underbara knas. 💚 klipptes för någon vecka sen, välbehövlig klippning. Han fick bestämma själv och han ville ha det ”som pappa” 😝 

Finaste freya fyllde 1år förra veckan. Även hon växer så det knakar. Lilla söta. :) 

   
         

Rörigt. 

Det är många blandade känslor i kropp o knopp för närvarande. Den senaste tiden har det mest varit positiva. Men efter helgen som gick blev de väldigt blandade. 

Den lilla tillit jag börjat lyckas bygga upp de senaste 6 månaderna är som bortblåst och det känns som jag går på tå. Jag hoppas innerligt att det snedsteg som togs inte utlöser något värre, samtidigt som jag inte kan kontrollera eller påverka det. Och där ligger mycket i min problematik och mitt jobb jag försöker få ordning på i mitt liv. Jag måste släppa det jag inte kan påverka och inte låta det påverka mig, men det är sjukt svårt. Jag är glad att jag ändå skaffat mig ett kontaktnät där jag har möjlighet att ventilera och få reflektioner och tips från personer som varit i samma sits som jag. Det är en lång process att arbeta sig igenom och det tar tid. 

När jag lyckas koppla bort de negativa bitarna känns livet just nu underbart, men det har vart kämpigt. I slutet av sommaren sprang jag på en gammal vän jag umgicks en hel del med i högstadiet och också var tillsammans med en kort period. Det har gått flera år sen sist vi sågs men kändes då som vi pratade senast igår typ. 

Vi började skriva, tog en fika och träffades några gånger och bara pratade. Det kändes himla bra redan då men jag ville ta det lugnt fram. 

Efter några månader blev allt kaos. Noahs pappa gick in i behandling, jag jobbade mycket extra pga personalbrist på en väldigt psykiskt krävande arbetsplats och började må dåligt. J försökte stötta mig helhjärtat trots att han inte riktigt förstod vad som hände, vilket inte jag heller gjorde. Allt blev för mycket och jag slog ifrån mig allt i stort sett. Jag bröt upp med j, som jag egentligen tyckte väldigt mycket om men kände att jag just då inte klarade att ha en relation med när jag mådde som jag gjorde. Jag sjukskrev mig från jobbet och låste nästan in mig hemma med Noah. Jag hade ingen lust med något, träffa någon eller göra något. Bara lägga fokus på mig och Noah just där och då. Jag började gå hos en terapeut, var på anhörigvecka, bytte jobb, försökte komma igång och träna och börja jobba med mig själv. Jag fick nog. Jag vill uppåt. Ville jag ha en förändring måste jag göra den, ingen annan kan göra den åt mig. Jag förtjänar att må bra. Noah förtjänar att ha en mamma som mår bra. Uppåt kör vi och tungt var det. Men det går!

Trots att vi brutit hade jag ändå stöd av j efter några veckors tystnad. Han fanns kvar där för mig, lyssnade, stöttade och brydde sig. Trots att jag lämnade honom i all kaos. Han gav mig tid, han lyssnade till det jag behövde och accepterade allt som det var, även om han inte förstod allt fullt ut. Han accepterade mig för den jag är och hur mitt liv såg ut och han valde att stanna. Jag förstår inte varför, men jag är så otroligt glad och tacksam för det. Vi kör framåt och har tagit det i ett väldigt lugnt tempo, på mina vilkor och det funkar super. Han ger mig så mycket och jag känner mig stark och beslutsam genom allt som varit. Det har hittills varit väldigt likt en karusell, typ fritt fall (som jag för övrigt hade fått panik av att sätta mig i och vägrat åka). Men nu börjar det jämna ut sig och likna en berg och dalbana. Det går lite upp och ner, men känslan är skön och killar i magen på vägen. Som det ska vara och göra? 

Nu jobbas det framåt. Det jag kan påverka tänker jag påverka, det jag inte kan påverka ska jag koppla bort och släppa fokus på. Skillnaden är inte alltid så lätt att se. Men det ska gå. :) 

Jag har min underbara son, stöd från en underbar karl, stöd av min underbara familj och vänner. Jag ska uppåt, jag förtjänar det och jag har underbara människor kring mig som stöttar mig att nå dit. Tack för att ni finns i mitt liv! 

Ett lite rörigt inlägg, men det är ju i första hand till för mig själv och jag hoppas jag hänger med på vad jag själv skrivit iaf. :p 

Nya tag.

Har nu landat lite sedan anhörigveckan, på både gott och ont men idag har jag börjat ”arbeta” lite igen.

Jag har ikväll skickat iväg två mejl angående möten för al-anon och aca. Al-anon är för anhöriga till beroende och aca för vad som kallas vuxna barn. Det tråkiga är att det inte finns några möten i närheten. Jag kommer få köra 10mil tur och retur för att gå på ett möte och det känns inte så bra. Det kanske helt klart är värt det, men ekonomin och tiden till det är kanske inte så tillåtande. Vi får se, men nu har jag iallafall börjat kolla upp det lite.

Jag vill ha en förändring. Jag vill hitta tillbaka till vem jag är, må bra och vara en så bra mamma jag bara kan. Men jag vet inte fullt ut hur jag ska ta mig dit, så detta är en bra början.

I det här -> testet för al-anon känner jag igen mig själv i nästan alla punkter. Väldigt skrämmande men samtidigt måste jag se det för att kunna börja arbeta med det.

Även i det här -> testet om vuxet barn känner jag igen mig i på nästan alla punkter vilket också känns tufft. Vi hade föreläsning om vuxet barn på anhörigveckan och det förklarade otroligt mycket för mig om varför jag är som jag är, tänker, reagerar och agerar som jag gör. Trots att jag inte vuxit upp med någon förälder som varit alkoholist, (dock har alkohol konsumerats och påverkat mig stark vid flera tillfällen, men inte i den mån att jag vill klassa det som alkoholism), utan vuxit upp i dysfunktionella förhållanden. Skilsmässa, bråk, svek, kärlek, mobbing, ensamhet, skuld, skam mm.

Det är dags att ta tag i det här en gång för alla. Jag vill ha ett så normalt liv jag kan, trots allt gammalt som fortfarande påverkar mig som om det var igår, som om det skulle kunna vara i morgon. Jag vill bli kvitt allt negativt jag känner och går och bär på. Jag vill lära känna mig själv och kunna vara stolt över mig själv och allt jag åstadkommit, för något måste det ju finnas?

Ikväll känner jag mig beslutsam, låg, trött, lättad, tung och tacksam. En väldig kombination. När jag vaknar i morgon hoppas jag på att jag känner energi, beslutsamhet, tacksamhet och styrka. Det är det jag siktar mot iallafall.

Anhörigvecka. 

Förra veckan spenderade Jag i Skåne. Jag gick emot min rädsla och åkte dit, på egen hand. 

Jag lärde mig så oerhört mycket om mig själv och om beroendesjukdomen noahs pappa går med. Det var väldigt påfrestande känslomässigt och psykiskt för mig. Gräva i saker som jag sedan länge stängt undan. Det var tufft… Men jag gjorde det och det känns mycket bättre. Jag kommer försöka hitta någon al-anon grupp relativt nära jag kan gå på möte med och förhoppningsvis finns det något aca möte som inte är 500 mil bort som också hade varit intressant o prova. 

Al-anon är för anhöriga till beroende.             Aca är för de som växt upp med beroende föräldrar eller i en disfukntionell familj. ”Vuxna barn”, som de också kallas vilket jag också är. 

Jag har väldigt mycket att jobba med framöver och måste börja någonstans. Så få ordning på vardagen står överst. Komma in i ”nya” jobbet och hitta struktur och rutiner i vardagen både med och utan Noah. Något som varit svårt eftersom jag inte riktigt förstått att jag verkligen behöver vara ifrån honom lite för att ladda om utan jag har haft honom när jag har kunnat i stort sett eller träffat honom ändå. Men för att fungera och vara en bra mamma måste jag ta ett steg tillbaka ibland också och försöka lita på att han klarar sig utan mig. Jag måste vila, då den här hösten och vintern har kört totalt slut på mig och resulterat i sjukskrivning. Men nu är jag på gång igen och som sagt försöker ordna upp vardagen. 

Folk runtomkring har inte alltid så lätt att förstå vad allt det här gör med en och vad det innebär, och det är okej. Men tro inte att ni vet för att ni känner nån som varit med om liknande eller hört om någon nån gång. Har du inte någon anhörig med liknande problematik kan du inte säga att du förstår.. Punkt… Många förstår inte hur allvarligt det faktiskt är eller hur mycket det påverkar de runt omkring. Gör så gott ni kan. Lyssna, det hjälper mycket. Och ge stöd. Visa att ni finns och pressa inte personen i fråga. Det tar tid. 



Nytt.

Är ett tag sen jag skrev sist. Har varit lite mycket. Men nu hoppas jag att det är på väg åt rätt håll iallafall.

Om två veckor börjar jag ett ”nytt” jobb. Har varit på min nuvarande arbetsplats i snart ett år och nu ska jag gå tillbaka till stället jag var på innan dess. Det känns bra och det var mitt val att byta tillbaka. Är sjukskriven denna och nästa vecka också o sen börjar jag gå bredvid.

Om tre veckor ska jag på familjevecka nere i Skåne. Blandade känslor inför detta. Jag vet att jag behöver det och att det kommer få bra men är ändå nervös och orolig. Är iväg måndag till fredag, så länge har jag inte varit ifrån Noah innan och det känns väldigt tufft.

I tisdags blev Danne utskriven från sin behandling som han påbörjade i slutet av september förra året. håller alla tummar o tår på att det blir bra. Jag tror på att han klarar det och han jobbar för fullt och är jätteduktig.

Noah är det full fart på som vanligt. Han hittar på mycket bus och är väldigt trotsig mellanåt. Ja det hör ju till. :)
Han har fått två nya kindtänder och pratar nonstop. :) vi var på BVC besök för ett tag sen och hon tyckte han var så duktig på att prata. Dock hade han börjat stamma en del strax innan. Vi skulle avvakta och se eftersom han nyss börjar. Och det har faktiskt lugnat sig tycker jag. Han stammar lite ibland men inte alls så mkt som då. Lite lustigt, men skönt för honom.

I morgon blir det dagis för lillapa, träning för mig och efter det ska jag på möte. Senare på kvällen bär det av på bio för fifty shades of grey. Försöker att inte ha så höga förväntningar o tror jag lyckats rätt bra. Tycker james dornan är grymt snygg så är nog nöjd med att titta på honom om filmen skulle va kass. :p så det blir nog bra. :)

IMG_0613

IMG_0250

IMG_0161

IMG_0020

IMG_0160

IMG_0054

IMG_0132

IMG_0514

IMG_0582

IMG_0408

IMG_0497

Noah myser med freya hos mormor och hälsar på morfar på jobbet. :)
Och så var vi på tropikariet i Helsingborg förra veckan. Himla mysigt när djuren är så nära. :)

Medberoende.

Och så var det nya året påbörjat. 2014 har varit väldigt påfrestande.
Jag vill helst lägga det bakom mig men jag har också kommit underfund med att jag först måste bearbeta det innan jag kan gå framåt.

Det här inlägget kommer handla om mig och mina tankar kring att vara medberoende. Något jag först nu riktigt förstått och börjat acceptera att jag är.

Jag är skadad, bruten, sviken, rädd, kall och förvirrad. Jag vet inte hur jag ska tackla de känslor jag bär med mig, eller sätta ord på allt jag känner. Jag har hittills bara skjutit de ifrån mig. Men under tiden Danne har varit på behandling och under de samtal vi haft angående behandlingen har jag insett att jag är mer skadad än jag trott. Eller kanske velat tro.

Jag har lärt mig massa nytt om sjukdomen han går med, denna beroendesjukdom och vilka avtryck den faktiskt gjort på mig. Beteenden jag skapat för att ”må bättre” och samtidigt skydda mig själv, utan att fullt ut vara medveten om det själv.
Att medberoende i sig självt också är en sjukdom eller sjukdomsliknande tillstånd? Att man ofta bär med sig det redan från barnsben och att det inte alls behöver ha med alkohol, droger eller någon sån form av beroende alls att göra från början. Utan dysfunktion i ens uppväxt och tillvaro. Så mitt medberoende har jag förmodligen burit på sen innan jag träffade Danne, jag har bara inte vetat om det.

Igår började jag för första gången söka mig fram och läsa om medberoende och vad det innebär, och jag kan säga att det var inte riktigt den bilden jag hade, det var mycket mer. Mycket av det stämmer in klockrent på mig, andra inte alls. Det är så individuellt hur det ser ut vilket gör det svårt att helt läsa sig till.

Jag kände iaf att jag fick klarhet i mycket av varför jag mår och fungerar som jag gör. Frågan är nu, hur tar jag mig därifrån..

image

Det är 13 punkter. 11 av dom känner jag igen mig själv i. Jag var som i chock.

image

Den här bilden visar i stora drag vilka känslor man bär på, och hur man framstår utåt sett.
Nästan alla utanför ringen ser jag mig själv i och har fått höra av andra (för flera år sen från början) plus några andra punkter. Lika så den inre ringen. Känner dock att jag hade kunnat fylla på den med fler punkter.

Detta är vad jag orkar med ikväll. Lite övergripande.

Jul.

Ja, då var julstöket över och snön kom lagom till julfirandet var slut..

I år har jag inre firat hela julaftonen med noah, vilket kändes lite jobbigt. Men träffade honom efter jag slutade jobba några timmar. Vilket gjorde att det kändes lite bättre iaf.
Här firade vi på annandagen istället. Noah var jättenöjd över sina julklappar och har lekt som en tok. Ja jag får väl erkänna att jag också lekt lite med dom. ;) bygga tågbana är ju rätt kul,  speciellt när man har lite bitar o bygga med. :)

Och för första gången på 15år, så har jag firat jul ihop med min pappa.. För 10 år sen åkte vi (jag och mina bröder) ner i samband med jul o bytte lite paket. Efter det har pappa bara kommit upp en snabbis någon dag innan och bytt klappar typ. Så det var riktigt roligt att alla kom. :)

I måndags var jag iväg och fick prova på o dyka. Riktigt häftigt när jag väl fick kläm på tryckutjämningen. Lite knepigt eftersom jag varit förkyld och gjorde jävligt ont i öronen först men sen gick det super och var riktigt skoj. :)

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

Hoppas ni haft en bra jul! :)