2016.

Högtiderna är nu över och rutinerna på väg tillbaka till de vanliga. Johan började jobba igår och Noah börjar dagis nästa vecka efter en längre ledighet. 

Julen firades hemma med familjen och var alldeles lagom. I år gjorde vi vuxna så att vi lottade ut en varsin julklapp till varann och la resten på Freya och Noah. Båda verkade väldigt nöjda och vi slapp hysterin med o komma på massa klappar till varann, vilken var väldigt skönt och inte blev så dyrt. Nästa jul blir det mer klappar och fler barn. Jag ska nämligen bli faster nu i vår! :D Freya ska bli storasyster. :) 

Nyår spenderades i Lessebo med gubben och hans kompisgäng med respektive. Mkt trevligt och alldeles lagom. 

Reflektioner över det gångna året då? Jotack.. Har nog gjort min största personliga resa skulle jag vilja säg. Jag har gått från att va deprimerad, totalt utkörd, ångestladdad, sönderstressad och sjukskriven till att känna total lycka, kärlek, trygghet och lugn. Jag ser inte längre alla hinder, jag begränsar inte mig själv eller tar på mig för mycket. Jag har lärt mig att säg ifrån. Jag har gått igenom saker jag trodde att jag aldrig skulle klara och som har gjort mig till en starkare människa.  Jag vet vad jag måste göra för att jag ska må bra även om det inte alltid är lätt eller att andra alltid förstår, men det är okej. Jag vet vad som är rätt för mig idag. 2015 började som ett riktigt pissår för mig men slutade bättre än något annat. 

2016 kommer bli ett underbart år, för det tänker jag göra det till. Jag bestämmer hur mitt liv ska se ut, jag väljer mina vägar jag vill gå och vid min sida har jag världens bästa son och sambo och utöver dom en underbar mamma, bröder med respektive och vänner. 

Jag tänker se framåt, jag lägger energin där den hör hemma, på det som betyder något. 2015 är nu historia, likaså gårdagen, eller dagen innan dess. Men morgondagen är ny, den är orörd och den formar jag själv. 

   
    
    
    
    
    
    
  

Bilderna hoppade upp i total oårdning. För ett år sen hade jag troligtvis tagit bort dom och lagt in dom igen tills det blev rätt. Sånna onödiga och knäppa grejer var typ ett tvång för mig. Idag ler jag och ser hur långt jag kommit sen januari 2015.  

Snart. 

Bara några dagar kvar till jul och julkänslan är lika med 0 måste jag säg. Trist. Lite snö hade gjort susen. 

Dagarna rullar på i en rasande fart i vanlig ordning. Ett under att jag ens hinner med ibland känns det som. 

Noah är hos sin pappa i helgen. Tur jag jobbar, annars hade jag troligtvis blivit grå och känt mig låg hemma i saknaden efter honom. Men i morrn eftermiddag kommer han hem igen. Nästa vecka kommer vi ha mkt tid ihop o fy vad vi ska mysa o busa. O fira lite jul på det med såklart. :)

   
    
   

Energi. 

Det här med tid, lust, ork och att komma ihåg. Bloggen har blivit väldigt åsidosatt. Allt annat kommer före och så blir det väl antar jag. Fullt ös! 

Livet rullar på ändå och i en rasande fart. 4/11 var det 4 år sedan jag testade positivt på ett graviditetstest och mitt liv ändrades där och då. 4 år sen. Helt galet vad den tiden har gått fort. 

Just nu avverkar jag mina sista timmar  på jobbet för denna vecka och helg. Längtar något fruktansvärt efter min lille kille. Jag kommer troligtvis aldrig vänja mig vid att inte ha honom hos mig dygnet runt. Jag försöker se att vi behöver det här båda två. Han behöver få va hos pappa naturligtvis och att de får ha sin tid, samtidigt som han behöver få vila lite från mig och jag får vila upp mig lite mellan varven och samla ny energi. 

Energi är något av en bristvara hos mig, även huvudvärk och har varit under lång tid och det är tufft mellanåt. Läkarbesök, prover och röntgen visar ingenting och det är frustrerande. Ska försöka komma igång med träning nu och hoppas på resultat, annars blir det återbesök hos läkaren igen och en remiss till neurologen. Hoppas på att slippa den sista biten.. Så, heja mig! 

Min fina supernoah  ❤️ 
Mamma längtar efter dig.    
 

Livet. 

Det här med o ha en 3åring i hemmet som vissa dagar är full med trots är helt underbart. Vissa dagar är jag färdig att bara sätta mig ner och gråta, andra känner jag fullt tålamod och enorm styrka. Oavsett uppskattar jag faktiskt trotsen, kanske inte just där och då. Men när Noah sen kommer och ger en världens kram och talar om hur fin jag är, att han saknat mig eller kommer med en helt underbar kommentar som bara en fundersam 3åring kan smälter hjärtat och jag uppskattar tillfällena till fullo. Kanske för att han mellan varven testar mitt tålamod så som han gör. Jag älskar livet som hans mamma oavsett vilket och jag lär mig så oerhört mycket genom honom om mig själv. 

Senaste veckan har trotsen varit lite mildare (peppar peppar) och han har varit väldigt kelig och mammig och det har stärkt mig väldigt mycket eftersom han överlag annars alltid varit väldigt pappig. 

Han tränar som bara den på att säga R vilket han haft ganska svårt för. Han har bytt ut R ljudet mot tex j, h och l. Men nu börjar han få kläm på det och är så duktig. Mamma är så stolt och han får så mkt beröm. 

Vi har ju också fått tillökning här hemma, i form av en 26åring och han anpassar sig väldigt bra. ;) livet känns helt underbart just nu och jag känner så mycket tacksamhet, lycka, kärlek och glädje. Jag känner att jag äntligen hittat hem och funnit min andra hälft. Mina pojkar, ni gör mig så lycklig!    

    
   

85.

Tydligen är det 85 dagar sedan jag bloggade sist. Helt otroligt vad tiden går utan att man direkt tänker på det. 

Livet rullar på i full fart och ibland önskar jag att jag kunde bromsa lite. Speciellt när det gäller Noah. Det går på tok för fort. För en månad sen fyllde min bebis hela 3 år! 

   
    
   
Semestern är över och vi har börjat komma in i de vanliga rutinerna igen. Vissa kvällar blir dock ganska sena, de dagar när det varit helt omöjligt att hålla Noah vaken istället för att sova middag. De dagar det går somnar han som en stock och i bra tid på kvällen dock. Så det jobbar vi med just nu. 

Semestern har varit bra även om vädret varit väldigt trist och att Johan och jag bara hade en vecka samtidigt. Men men. 

En av utflykterna jag och Noah gjort var till barnens gård med mormor. Helt perfekt för honom  och han var så nöjd! 

   
    
    
    
    
    
 
För övrigt känns allt kanon. Nästa vecka har Johan sin sista jour i ryd och efter det är tanken att han sla flytta in. Yey! 😊 känns tokbra och jag verkligen längtar. 

   
 
Lite övriga bilder från sommaren.  

    
    
    
    
    
    
    
    
    
    
 

Noah. 

Denna underbara lilla unge. Tänk att han snart fyller 3 år!! Helt galet vad fort det går. Han har så mkt funderingar och kan säkert inte sätta ord på hälften. Men under en period var det väldigt mkt funderingar kring det här med småsyskon och kan fortfarande vara, men har lugnat sig lite. Troligtvis för att många på hans avdelning på dagis har fått småsyskon. Han pappa berättade hur lycklig Noah var vid ett tillfälle när han skulle hämta honom på dagis. Han hade hittat en lillebror berättade han! Han fick på den andra avdelningen för större barn och hette också Noah.. Så nja, han hade nog fått det lite om bakfoten. Han har också kallat sin kusin som är yngre för sin lillasyster, så det är svårt det där. Har försökt förklara att om mamma eller pappa får en bebis, då blir det småsyskon, men det har han ute riktigt lyssnat på. Han är så fokuserad på sitt letande. :p lille söte. 

Han är också sen en tid tillbaka blöjfri på dagtid vilket är jätteskönt, både för honom o mig. Det är sällan det händer någon olycka längre och när när vi är hemma springer han själv in på toa, tar av sig och sätter sig på toaletten. Superduktig och jag är jättestolt över honom. Pottan bryr han sig inte alls om längre hemma. Vi har också denna veckan provat att hoppa över middagsvilan vilket också har gått super, över förväntan helt klart. Istället för att somna någon gång mellan 21-22 har han somnat vid 18.15, 19.15 och 18.45. Helt otroligt och så skönt för både honom och mig. Han har varit lite tjurig vid 13 tiden men sen har det gått jättebra och vi fick med en gång in jättebra rutin kring kvällsmaten, tandborstningen och läggningen och allt gick hur smidigt som helst, tom nattningen och det tar inte många minuter för honom att somna. Igår var det dock svårare efter att ha varit iväg på sjungis på förmiddagen och hoppat över vilan flera dagar innan, så då strejkade han mess jag höll på med middagen. Han gick och la sig SJÄLV och sa att han var trött och ville sova. Väldigt bestämd var han. När jag gick in och tittade till honom en liten stund senare sov han så gott, utan blöja som han inte haft vid middagsvilan heller på ett tag och det är enstaka gånger det hänt något. Så duktig. Lille hjärtat. Han börjar bli så stor! 

   
           

Underbara knas. 💚 klipptes för någon vecka sen, välbehövlig klippning. Han fick bestämma själv och han ville ha det ”som pappa” 😝 

Finaste freya fyllde 1år förra veckan. Även hon växer så det knakar. Lilla söta. :) 

   
         

Rörigt. 

Det är många blandade känslor i kropp o knopp för närvarande. Den senaste tiden har det mest varit positiva. Men efter helgen som gick blev de väldigt blandade. 

Den lilla tillit jag börjat lyckas bygga upp de senaste 6 månaderna är som bortblåst och det känns som jag går på tå. Jag hoppas innerligt att det snedsteg som togs inte utlöser något värre, samtidigt som jag inte kan kontrollera eller påverka det. Och där ligger mycket i min problematik och mitt jobb jag försöker få ordning på i mitt liv. Jag måste släppa det jag inte kan påverka och inte låta det påverka mig, men det är sjukt svårt. Jag är glad att jag ändå skaffat mig ett kontaktnät där jag har möjlighet att ventilera och få reflektioner och tips från personer som varit i samma sits som jag. Det är en lång process att arbeta sig igenom och det tar tid. 

När jag lyckas koppla bort de negativa bitarna känns livet just nu underbart, men det har vart kämpigt. I slutet av sommaren sprang jag på en gammal vän jag umgicks en hel del med i högstadiet och också var tillsammans med en kort period. Det har gått flera år sen sist vi sågs men kändes då som vi pratade senast igår typ. 

Vi började skriva, tog en fika och träffades några gånger och bara pratade. Det kändes himla bra redan då men jag ville ta det lugnt fram. 

Efter några månader blev allt kaos. Noahs pappa gick in i behandling, jag jobbade mycket extra pga personalbrist på en väldigt psykiskt krävande arbetsplats och började må dåligt. J försökte stötta mig helhjärtat trots att han inte riktigt förstod vad som hände, vilket inte jag heller gjorde. Allt blev för mycket och jag slog ifrån mig allt i stort sett. Jag bröt upp med j, som jag egentligen tyckte väldigt mycket om men kände att jag just då inte klarade att ha en relation med när jag mådde som jag gjorde. Jag sjukskrev mig från jobbet och låste nästan in mig hemma med Noah. Jag hade ingen lust med något, träffa någon eller göra något. Bara lägga fokus på mig och Noah just där och då. Jag började gå hos en terapeut, var på anhörigvecka, bytte jobb, försökte komma igång och träna och börja jobba med mig själv. Jag fick nog. Jag vill uppåt. Ville jag ha en förändring måste jag göra den, ingen annan kan göra den åt mig. Jag förtjänar att må bra. Noah förtjänar att ha en mamma som mår bra. Uppåt kör vi och tungt var det. Men det går!

Trots att vi brutit hade jag ändå stöd av j efter några veckors tystnad. Han fanns kvar där för mig, lyssnade, stöttade och brydde sig. Trots att jag lämnade honom i all kaos. Han gav mig tid, han lyssnade till det jag behövde och accepterade allt som det var, även om han inte förstod allt fullt ut. Han accepterade mig för den jag är och hur mitt liv såg ut och han valde att stanna. Jag förstår inte varför, men jag är så otroligt glad och tacksam för det. Vi kör framåt och har tagit det i ett väldigt lugnt tempo, på mina vilkor och det funkar super. Han ger mig så mycket och jag känner mig stark och beslutsam genom allt som varit. Det har hittills varit väldigt likt en karusell, typ fritt fall (som jag för övrigt hade fått panik av att sätta mig i och vägrat åka). Men nu börjar det jämna ut sig och likna en berg och dalbana. Det går lite upp och ner, men känslan är skön och killar i magen på vägen. Som det ska vara och göra? 

Nu jobbas det framåt. Det jag kan påverka tänker jag påverka, det jag inte kan påverka ska jag koppla bort och släppa fokus på. Skillnaden är inte alltid så lätt att se. Men det ska gå. :) 

Jag har min underbara son, stöd från en underbar karl, stöd av min underbara familj och vänner. Jag ska uppåt, jag förtjänar det och jag har underbara människor kring mig som stöttar mig att nå dit. Tack för att ni finns i mitt liv! 

Ett lite rörigt inlägg, men det är ju i första hand till för mig själv och jag hoppas jag hänger med på vad jag själv skrivit iaf. :p